Ikväll, snart på minuten är det tre år sedan pappa lämnade oss. Tiden har gått, gått både fort och sakta. Minns fortfarande allt så starkt, kanske kommer jag alltid att göra det, vem det.. det får tiden utvisa.
Jag vet att jag just nu, för tre år sedan var utanför Svempas garage och tränade Scott inför lydnastävlingen, jag vet att jag väntade på Kaj som var på väg hem från jobbet, men han kom aldrig! Jag väntade på att få se Mercans lysen komma borta vid skolan och jag gick otåligt och tränade Scott ist för att inte göra något alls. Jag vet att pappa och mamma vid den här tiden åt tårta, princesstårta =)
Jag vet att jag snart gjorde beslutet att gå upp och hälsa på mamma och pappa istället för att bara vänta på Kaj... Sen minns jag mammas ord, panik... min panik, mitt skrik (trodde väl aldrig att jag skulle reagera så)
Jag minns hur stort hallgolvet kändes, hur mamma och jag satt där på golvet och tittade på varandra, på golvet, på Scott... hur jag ovilligt sneglade in mot pappa. Ville inte se!!
Jag minns mitt samtal till Kaj, stackars Kaj... vilket sätt att få beskedet. "Hej, var är ni, var är peder? Pappa är död! Pappa är död!!" Stackars Kaj!
Jag minns min stund med pappa på vardagsrumsgolvet, just innan de kom för att hämta honom, jag ville inte se när de lyfte upp honom på båren.. jag for med Marine för att möta upp Camilla...
Jag minns hur vi tillsammans for vi till sjukan för att se pappa, sen hem till mamma igen. då var Vera, Peder, Vera O där, jag tror att Linus var där oxå. Jag minns hur Kah tog mig till pannrummet och hur vi där stod och grät tillsammans.
Jag minns mitt samtal till Linda, hur jag satt på vardagsrumsgolvet hemma och vaggade fram och tillbaka.
Jag minns hur Svempa och Vera O skjutsade oss ner på sjukan för att återigen se pappa, värmeljusen som brann på bordet, den vita duken och rönnbären som låg på pappas bröst. Jag minns hur vi stod vid båren och höll om varandra och jag minns hur mamma grät...
Natten var löång och huvudet vägde bly när jag tillslut lyckades som,na på natten och jag minns första millisekunderna när jag vaknade på morgonen, millisekunderna när allt kändes som vanligt... sen kom allt!
Det finns massor att skriva, men jag kan inte få ner allt i ord, finns inte möjlighet för det!
16/10 -08, dagen jag aldrig glömmer!
Pappa jag älskar och saknar dig - nu och för alltid!!
http://www.youtube.com/watch?v=wbrRxl7Q2Yk
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar